Johnnie Walker, a Japanese, Jewish man in Tokyo wants to be recognised and accepted as a complete citizen. With his gigantic Irish woolfhound he stages provocations in the streets of Tokyo, when not arranging readings in his home of a Haruki Murakami-novel where one of the characters is a reference to him.

In Tokyo I also search for Kumiko Muraoka, the head character of a documentary film from 1964 by Chris Marker (The Koumiko Mystery). Chris Marker was supposed to film the Olympics in Tokyo but met Kumiko at the stadium, together they where breezing the streets of Tokyo, discussing politics, beauty and the relation to cats and dogs.

I finally find Kumiko Muraoka, not in Tokyo but in an apartment next to the Montmartre graveyard in Paris. I have with me one of the questions Marker raised 43 years ago, a question to which Kumiko responded in an upsetting way. But Kumiko does no longer want her face to be filmed, and she has deeply regretted her answer to the actual question. She decides to write and read a new text for me.

The video essay is commenting on the act of reading and storytelling by referring to the threatening self-loss when the reader/narrator has to subordinate to the text. The narrator, whose reading and turning of the pages moves the narration ahead, dialogically mediates two stories, or biographies, about two characters that both appear in works by other artists. Their fictitious or real beings are re-enacted and connected to their belongingness – their complex relations to their communities and cities and their mixed and nomadic biographies. The stories exist in a parallel relation but also contaminate each other by the subjects of violence and beauty and the motif of cats and dogs. Halfway between humans and animals is the half-animal – The Cute – a both culturally specific and generic character that carries a political meaning as a representative of Soft Power.

Kumiko, Johnnie Walker & The Cute är en videoessä filmad i Tokyo och Paris. Videoessän tar sin utgångspunkt i läsakten och berättarrösten och den uråldriga uppfattningen om en hotande jag-förlust när en berättare högläser en text skriven av en annan. Här förmedlar en anonym kvinnlig berättare på ett dialogiskt sätt två historier om två karaktärer. Dessa karaktärer har båda förekommit i arbeten av andra konstnärer: Kumiko Muraoka är huvudpersonen i en Chris Marker-film från 1965 (Mysteriet Koumiko) och Johnnie Walker förekommer i Haruki Murakamis roman Kafka på stranden.
Huvudpersonen i Chris Markers experimentella dokumentär är student på Fransk-japanska Institutet i Tokyo. Filmaren träffar henne under olympiaden 1964 och följer henne på en vandring genom Tokyo. De samtalar om den japanska kulturen, om våld och skönhet och hennes förhållande till hundar och katter. I Kumiko, Johnnie Walker & The Cute citeras ur deras samtal och Kumikos svar som har en enigmatisk ton. Det framgår att Kumiko aldrig känt sig hemma i det japanska samhället, och att det förmodligen har att göra med hennes uppväxt i Manchuriet, som under hennes barndom var ockuperat av Japan (fram till 1945, då hennes familj tvingades resa tillbaka till Japan).

Den andra personen – Johnnie Walker, en japansk, homosexuell jude – träffade jag i Tokyo i mitten på 1990-talet. Joni Waka, som han egentligen heter, betraktas av omgivningen som en främling trots att hans familj har varit japanska medborgare i flera generationer. Istället för att anpassa sig har Johnnie Walker valt konfrontationens och provokationens väg. Han har en skrämmande stor hund (en irländsk varghund) tillsammans med vilken han utmanar den japanska gullighetskulturen och dess hyllning av det nyliberala begreppet Soft Power. I Murakamis roman är Johnnie Walker en ond karaktär som använder sin hund för att fånga katter som han sedan skär halsen av. Trots det uppenbart fiktiva i romankaraktären suger verklighetens Johnnie Walker åt sig av denna identitet. I sitt hem arrangerar han högläsningar ur romanen, framför allt det parti där han presenterar sig för Nakata, romanens dåre, som likt Kumiko kan tala med katter.

Videoessän tvinnar de två berättelserna runt varandra och återanvänder ett antal motiv från Markers Tokyo-film. Jag följer Johnnie Walker när han genomför att antal handlingar, bland annat när han låter tillverka en svart huva, liknande de som används i traditionella japanska bunraku-föreställningar. Jag söker efter Kumiko för att aktualisera Chris Markers frågor och hennes märkliga och suggestiva svar. Jag finner henne, inte i Tokyo utan i Paris, där hon lever i en överbelamrad lägenhet intill Montmartres kyrkogård. Fortfarande samtalar hon med katter, numera med de halvtama katterna på kyrkogården i Paris. Men hon vill aldrig mer få sitt ansikte filmat och säger att hon djupt ångrat, och rent av skäms för ett av de svar hon gav till Chris Marker på den känsliga frågan om våldets betydelse. Hon beslutar sig för att skriva en ny text åt mig, och läser själv in den på franska. Det är en text som talar om hennes livssituation; hennes syn på vardag, åldrande, narcissism, skönhet…

Kumiko, Johnnie Walker & The Cute
Video essay (HD-video), 50 min, 2006–2007

I returned to Joni Waka in the film The Strangest Stranger, 2016