Bebådaren – Gabriele D'Annunzio och fascismens födelse

Albert Bonniers Förlag 2017

Gabriele D’Annunzio – ”Gabriele Bebådaren”– tycktes se ödet inskrivet i sitt namn. Han var författare, beryktad dandy, Europas mest omskvallrade kulturpersonlighet. Med sina blodtörstiga tal drev han Italien in i första världskriget, för att sedan genomföra övermänskliga bragder som ”Commandante”. D’Annunzio kastade ömsom bomber och ömsom poesi från sitt stridsplan, ingen hade flugit högre och längre. I strid med Versaillesfreden tågade han med 2000 frivilliga in i den viktiga hamnstaden Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien) och upprättade en egen nation. D’Annunzio tillägnade sin stat musiken, skrev en konstitution och sände ut pirater på Adriatiska havet för att fylla statskassan. Från Guvernörspalatsets balkong skulpterade han ordet med sin märkvärdiga röst i ändlösa sessioner. Allt som han drömt om tycktes få gestalt i Fiume. Det blev en jättelik föreställning, ett allkonstverk med nya ritualer och symboler: den romerska hälsningen, svartskjortorna, sångerna, de orgiastiska riterna.

Bebådaren är en biografi som också erbjuder ett stycke kulturhistoria med ett flöde av karaktärer: konstnärer, dandys, poeter och politiker. Framför allt lyfter den fram D’Annunzios politiska betydelse. D’Annunzio bebådade en romantisk reaktion som ledde till fascismens födelse. Konsekvenserna var förödande. Vad fick italienarna att svälja hans giftiga brygd av antika myter, elddyrkan, övermänniskor, erotik, dyrkan av skönhet och våld och drömmar om ett nytt mäktigt Rom? Och vad får dagens nyfascister att idag återigen vända sig till D’Annunzio?

'»Ni tycker inte att det är problematiskt att kalla er fascister?« »Nej, varför det? Vi är fascister. Vi är inte högerextremister. De är konservativa, de håller till i källarlokaler. Du förstår, när jag går på ett högerextremistiskt möte känner jag mig som en råtta som smyger ner i en källare. Vi smyger inte ner i källarlokaler, vi går uppåt på marmortrappor.«'

"På konserterna gav de sig hän åt cinghiamattanza – att extatiskt prygla varandra med skärp. Det kan ses som en variant av de fysiska ritualer som D’Annunzio gav en poetisk form på 1800-talet och som skrevs in i fascismen från första stund. Skärpet, som är deras kännetecken, används i gatustrider mot motståndare men också under konserter med de egna eller under lustfyllda sessioner i parkerna – som en version av Fight Club. CasaPound-medlemmarna dokumenterar och publicerar sina märken på kropparna. Gesten är närmast öm, som om detta är spår av tillgivenhet som lämnats av de älskade, de edsvurna."

"Gianluca Iannone har i intervjuer talat om de tre F:en: fascism, futurism och fiumanesimo. Och fiumanesimo är den anda som präglade D’Annunzios ockupation av Fiume. Iannone uppmuntrar människor att läsa den konstitution D’Annunzio skrev till sitt rike tillsammans med syndikalisten De Ambris: »läs dessa berättelser om ovanliga män, äventyr, strider, visionärer och giganter, större än alla den tidens män, större än alla tiders män, de är en outsinlig källa till inspiration."«

"Få tar till en början hans eskapader i kriget på allvar. D’Annunzio hade försjunkit i Adonis smärta och de romerska legionärernas pilar som genomborrade den helige Sebastians nakna överkropp. Han hade vällustigt skildrat nymfer och fauner, herdar i bergen, kalla källbäckar och glittrande hav, silverglänsande trädstammar i månsken, förbjuden kärlek, gnistor mot natthimlen, sjukdom och död, otrohet och incest, rosors doft, nyanserna hos violer, slöjor och klänningar, tyger och dräkter, håruppsättningar, solfjädrar och emaljer, majolikavaser och elfenbensfiguriner, smycken gjorda av milanesiska guldsmeder, klockor från 1700-talet, bägare snidade i blå kalcedon. I hans poetiska universum hade det vid något tillfälle också förekommit en torpedbåt – »underbar som ett naket vapen / levande, skälvande / som om metallen omslöt ett grymt hjärta«. I sitt brev till premiärminister Salandra anför han rävjakt och resor med yacht i ostadigt väder som meriter för sina kommande insatser som militär. D’Annunzio är definitivt ingen futurist och hade anmält sig sjuk under största delen av sin värnplikt. Han har visserligen deltagit i ett par dueller men nu handlar det om det första industriella, storskaliga kriget, en obönhörlig slaktmaskin som är på väg att dra fram över Europa."

"Men det oväntade sker och det märkliga är att denna operation – eller snarare transformation från ord till handling – tycks ske så enkelt och motståndslöst. D’Annunzios krig utvecklar sig till ett privat krig i kriget. Hans insatser är overkliga och blir en del av hans konstnärskap – de framstår som levd fiktion. De dödsföraktande handlingarna uformas som berättelser, de är som skapta för litteraturen men också för massmedierna. D’Annunzio är noga med att ha fotografer på plats vid varje avfärd och världspressen kommer att rapportera om varje räd."

"Casati vill berätta historier med sin inredning och ser sociala möten som en form av teater där man kan iscensätta och reflektera över dramatiska händelser i historien. Hon vill själv vara ett konstverk. Hon låter tillverka en vaxdocka av sig själv, oerhört realistiskt utförd i naturlig storlek. På middagar finns ofta vaxdockan med vid bordet. Markisinnan roar sig med att sitta alldeles stilla vilket gör gästerna konfunderade. Vilken av figurerna är levande? Men dockan har också en rent praktisk funktion. Om hon behöver sy upp en ny klänning i Paris och inte har tid eller lust att åka skickar hon dockan i sitt ställe."

"En hundraåring i dagens Rijeka kan ha levt i minst tolv nationer utan att flytta. Vissa nationer har varat i några dagar. Flaggor har hissats och halats och emblem har bytts ut i en rasande fart. Språk har förbjudits, gatunamn ändrats, tidningar dragits in, böcker bränts, dekret utfärdats för att upphävas inom kort. »Också den mest överskådliga redovisning för Fiumes politiska status skulle bli outhärdligt långrandig och ändå till sist närmast obegriplig«, skriver Jolo i Rivna fanor."

"I Fiume framträder D’Annunzios härskarform som en uppsättning ritualer och symboler. De tycks ha legat och väntat på att få liv, latenta i hans texter och fantasier."

"Fiume är till en början som en dröm för D’Annunzio. Tom vittnar om att D’Annunzio blir D’Annunzio fullt ut. Det är som om Casatis dockor hade rest sig upp och börjat tala. Han behöver knappast längre skriva, han kan verka i sin fiktion som fått liv. Om Wagner i Bayreuth ville skapa en scen för allkonstverket där åskådarna liksom i ett mysteriespel inte kan fjärma sig från teaterns ritualer, tycks Fiume vara just en sådan plats för upplösta gränser."

"Han får sina underlydande att göra »den romerska hälsningen«. Arditisoldaterna brukar höja sina armar och visa sina dolkar för varandra, men gesten kommer inte från dem. D’Annunzio måste ha sett 1700-talsmålningen Horatiernas ed av Jacques-Louis David, som hänger på Louvren. I denna målning höjer romarna armarna för att svära trohet. Men det var Davids påhitt, det finns inga som helst historiska belägg för att en sådan gest använts.
I stumfilmer om romarriket runt sekelskiftet hade gesten börjat användas och den stora populariseringen skedde genom filmen Cabiria från 1914. Det var en film som D’Annunzio själv bidragit till."

"Vi vet inte i vilket stadium D’Annunzio blir uppfylld av »ödet«. Kanske fick han för sig att han blev kallad redan som barn. Men vi vet att han under marschen från Ronchi i sin vinröda Fiat hade en reproduktion av en målning som föreställer änglarna som flygande för bebådelsehuset till Trsat. Bebådaren var på väg till platsen för bebådelsen. I Fiume talar han oavbrutet – med sin märkliga röst gör han konster med ljuden i det italienska språket och han uppfinner mängder av nya ord. Den heliga moderns gestalt flyter samman med Fiume som blir en metafor för hela Italien. Barbara Spackman kallar Fiumeerövringen »ett semiotiskt projekt«'.

"/…/Men D’Annunzio vet inte om han väckt Italien helt, om nyckeln har vridits om, även om han frammanar bilden i sina tal. Fiume är en kvinna som har fött sin framtid med en »fruktansvärd spasm« (uno spasimo atrocissimo). Men i sin komplicerade och ombytliga bebådelseretorik – i sin semiosis som Spackman
kallar det – omtalar han också Fiume som en exceptionell son som just fötts: il Fiume maschio (»mannen Fiume«) – una gioia virile, una maschia allegrezza (»en manlig glädje, en glädjefull manlighet«)."

"Fader Macdonald skriver att D’Annunzios tal var långt bortom den genomsnittlige åhörarens förståelse och av det skälet uppfattade som gudomligt inspirerade. Men om man lyssnar uppmärksamt inser man att det bara handlar om en megalomans måttlösa orerande, som dessutom, i prästens ögon, var blasfemiskt."

"D’Annunzios tal må vara måttlösa, men de är inte slumpmässiga. Hans politiska religion når sin fulla artikulation i Fiume. Otroligt nog håller han nittio unika tal under sitt ett-och-etthalvåriga välde. Elaborerade, mångordiga, motstridiga, komplexa och vansinniga.
Gabriele D’Annunzio kunde studera ödet i sitt namn och hävda att han bara utförde uppgiften som historien tilldelat honom. Budbärare är ju bara förmedlare. Gabriel är skyddsängel för de som arbetar med kommunikation: posttjänstemän, diplomater, telecom-arbetare och de som arbetar med TV- och radioutsändningar. D’Annunzio blev mediet för kungörandet av ett stort tillkommande. Omgivningen – staden Fiume – tycktes svara: Ecce ancilla Dei – »Se jag är Herrens tjänarinna, ske mig såsom du sagt.«'

"Men inget gott kom att födas ur denna bebådelse. Ordet blev till kött men det var en draksådd. Det var början på den svarta tidsåldern."

"D’Annunzio samlar sina officerare i Guvernörspalatset. Beundrarinnor i Rom har skickat en jultårta som letat sig genom de italienska linjerna och nått palatset. D’Annunzio har låtit hämta upp de sista flaskorna Bordeaux och Chianti från källaren och korkat upp dem. Han är just inne i en lång utläggning om hur Vergilius påverkat den italienska poesin och då främst Dante och honom själv då granaten krossar fönstret och exploderar ovanför skrivbordet – en otrolig träffsäkerhet från pansarskeppet i hamnen två kilometer bort. En bit puts lossnar från taket och slår ner i skallen på D’Annunzio och ger ett djupt blödande jack."

"I D’Annunzios ögon är tingen levande och ruvar på hemligheter. Tingen är både passiva och aktiva – som tysta betraktare av skeenden och som aktörer; förmedlare och katalysatorer som laddas av beröringar."

"De lyckliga som släpps in till Vittoriale promenerar några hundra meter till art nouveau-villan, Prioria, som den kallas, om de inte körs fram i öppen sportbil. I den smala vestibulen möts de av inskriptionen: »Jag är Gabriel som står inför gudarna. Bland de bevingade bröderna står jag fram.« Även de utvalda genomgår en urvalsprocess, de sorteras i två kategorier. Endast de som klassificeras som nära vänner får ta till vänster efter entrén, till det »dalmatiska oratoriet«. Det är en kort väntan på husets herre under trivsamma former; öppen eld, grammofonmusik och tända rökelser. De andra, inklusive Mussolini, får ta till höger. De stegar upp för en kort brant trappa och sitter ner i Stanza del Mascheraio (»Maskmakarens rum«) – en mer officiell miljö med ett stort skrivbord. Här tvingas de sitta och slipa på sina miner i timmar i väntan på att D’Annunzio ska behaga uppenbara sig."

"Nu är i och för sig även kategoriseringen av nära vänner och andra besökare ständigt flytande och föränderlig. Den som fått komma in via dalmatiska oratoriet kan inte automatiskt räkna med att det kommer att ske nästa gång, om det nu blir någon nästa gång. Tom, som ju är en av D’Annunzios allra närmaste, får vid ett tillfälle vänta på sitt möte i tre dygn."

"I bergsfilmerna och Alcyones universum finns bara skönhet, drifter och förtrollning. Allting har sin förutbestämda plats. Våldet är logiskt och hör ihop med riter och naturlighet, inget är rationellt eller förkonstlat. Denna trängtan efter att ringa in den latinska mentalitetens urkälla, att frammana ett förflutet där allt var självklart, är intimt förbunden med D’Annunzios vilja att homogenisera Italien. D’Annunzio skriver i ett brev till Mussolini 1931 att Alcyone är »en prövosten när det gäller att förstå den mentala ädelheten hos en italienare«.'

"När vi besökte arkivet på Vittoriale fick vi titta på remsorna. Vår guide, som hade arbetat på Vittoriale i femton år, hade aldrig sett dem. »Det är som att linda upp en mumie«, sa hon med gråten i halsen när vi plockade ut de tunna numrerade lapparna som låg sorterade i grupper, förvarade i en enkel blå kartong där väven skavts av på sina ställen. De hundra år gamla lapparna verkade helt oanfrätta av tiden. Skriften rörde sig i knyckiga vågor, löpte på i en hård handstil som ibland knöt sig i paroxysmer. De första texterna beskriver den fysiska ansträngningen: att sitta med hängande huvud i det totala mörkret med uppdragna ben där skivan vilar, att försöka hålla handen stadig. I den prekära blyertsskriften kunde vi skönja hastighet och olika grader av tryck mot papperet. Skriften framstod som en graf från medvetandet där kroppens smärta ideligen hotar ta över."

"Thomas Mann var lika oroad som Aby Warburg över D’Annunzio men än mer agiterad. Till skillnad från Warburg hyste han inte några varma känslor för Italien. Han kallade D’Annunzio för krigspanegyriker, politiserad estet, poetisk folkförförare, folkskändare, intellektets spagettifigur, oansvarig äventyrare, Wagners apa, den retoriska entusiasmens vällusting, en person »som ville ha sitt rus och sin stora stund, sitt ’historiska ögonblick’, sitt bröllop med folket och inget annat /…/.«'

Recensioner av Bebådaren i urval:

Gartner, Hernning: "En voldelig dandy"

Olsson, Simon: "Fascismen - en estetisk idé"

Fioretos, Aris: "Bebådaren – om hjärtats och stålets poet Gabriele D’Annunzio"

Edström, Maria: "Fascismens urfader spökar fortfarande"

Edgren, Lars: "Poeten som politiker – ”Supermänniskan” och extremnationalisten Gabriele D’Annunzio"